Att hitta ett konstnärligt uttryck blir ett letande, ett undrande, ett prövande. Urskiljbara konkreta göromål, dvs. det fysiska uttrycket kommunicerar genom verket, som består av dessa göromål. Att ur dansarens position hitta dessa göromål blir min strävan för processen. Följande frågeställningar hjälper mig orientera mig: ett vad, hur, olika vem, när, <\/em>och ett var <\/em>blir intressant i processens landskap där frågorna rör sig likt skenet från en ficklampa. Jag väljer medvetet att inte ta med frågan varför<\/em>, då den redan nått en erkänd position som redskap och ofta används av bl.a. skådespelare.<\/p>\n\n\n\n Följande frågor är alltså att förstås främst som ett verktyg, detta skriftliga arbetes tematiska frågor nämns skilt, även om dessa delvis flyter in i varandra.<\/p>\n\n\n\n Vad gör jag?<\/strong><\/p>\n\n\n\n Vilket verb manifesterar jag? Vad kan <\/em>jag göra, vad är å andra sidan utanför min räckvidd?<\/p>\n\n\n\n Hur gör jag?<\/strong><\/p>\n\n\n\n Vilka dynamiker, tekniker och delsteg använder jag mig av?<\/p>\n\n\n\n Vem berör\/s?<\/strong><\/p>\n\n\n\n Vem utför göromålet? Vem blir jag genom mina göromål, i relation till de i min omgivning?<\/p>\n\n\n\n När gör jag?<\/strong><\/p>\n\n\n\n Hurdan relation till olika uppfattningar om tidslighet uppfattar jag angående händelsen? Vilken rytm och timing upplever jag ändamålsenlig? Hur förhåller jag mig till detta?<\/p>\n\n\n\n Var gör jag?<\/strong><\/p>\n\n\n\n Var inuti mig sker händelsen? På vilket plan av arbetet sker den? I vilken kontext eller samhälleligt och tidsligt plan placerar jag den? Även, vilken är min spatiala placering eller min resa genom det omgivande rummet?<\/p>\n\n\n\n I detta kapitel ser jag närmare på frågan vad<\/em>, samt reflekterar över kroppslighet som utgångspunkt för framställande scenkonst. Jag inleder behandlingen av de termer och fenomen som detta arbete kommer att inbegripa.<\/p>\n\n\n\n Genom att reflektera över dans påverkar jag aktivt hur min dans utformas och undviker att bara sköljas med i traditionens farvatten…Endast genom att reflektera kan människan upprätthålla dansens innebörd och betydelse i relation till hela den levda världen. (Parviainen 1994<\/span>, 49, egen översättning.)<\/p><\/blockquote>\n\n\n\n Jaana Parviainen beskriver i sin filosofiska utredning om dans att när min kropp blivit utslungad i den levda världen har den samtidigt landat mitt i en temporal-spatial danstradition. Min personliga uppfattning av dans har därmed utformats i kontakt med den tradition och diskurs som omgett mig i de stunder jag utforskat dans. Den enskilda individens omgivning bär på ideal, uppfattningar och inställningar gällande dans men är även sammanflätade med samhällets normativa inställningar angående levande varelser, mänsklighet, kroppslighet, hierarki, jämställdhet, frihet, ansvar och deltagande etc. (Parviainen 1994, 26–28.)<\/p>\n\n\n\n Detta beskriver bl.a hur påverkandets relation är fortsatt dubbelriktad. Jag har tränat färdigheter i linje med olika dansliga projekt och samhälleliga projekt. Vad bär jag med mig, vilka aktiva val gör jag? Vilka möjligheter till deltagande och påverkan sammanflätas och förkroppsligas i mitt arbete som konstnär i framställande av fysisk konst? Vilket projekt av dans deltar jag i just nu? Vad åstadkommer jag när jag sätter olika göromål i rörelse? Med andra ord, vad gör jag när jag gör vad jag gör?<\/p>\n\n\n\n I tiden har riktningar för dans satts i rörelse, t. ex av Isadora Duncan, som rörde sig på ett annat sätt än det som var hennes omgivande tidsliga situation under ett tidigt 1900-tal (Parviainen 1994, 41). Hennes dans kännetecknades av en barfotahet och ett klädval som följde de intressen för fri rörelse som hon ville verkställa. De visuella kännetecknen för Duncans dans kan enligt mig ses som både substans och möjliggörande matriser{10}<\/span><\/sup>. Oberoende ifall hennes dröm om dans föddes ur ett motstånd mot det hegemoniska sättet att förstå dans som hennes omgivning bar på, eller ur viljan att utveckla dessa, förstår jag hennes dans som rörelse sprunget ur hennes inre impulser, vilka relaterar till hennes omedelbara omgivning. Hennes aktiva val kom att sätta i gång en helt ny rörelse, och idag räknas hon som pionjär inom en idag etablerad nyskapande tradition (Parviainen 1994<\/span>, 49).<\/p>\n\n\n\n Parviainen klargör för olika slags dansliga projekt som synonymt med de grundläggande avsikter de bär, med hjälp av exemplen religiös och rituell dans, vilka har projekten att söka efter kontakt med högre makter versus den västerländska dansen som enligt sin tradition riktas mot uttryck, förevisande och uppförande. Det uppträdande projektet i västerländsk dans har till stor utsträckning påverkat dansens konstnärliga utformning. Jag begrundar huruvida t. ex Duncans dans rör sig någonstans i kombinationen av uppträdande och ett sökande göromål, ett sökande efter ett nytt varande i den upplevda kroppsligheten. Danser med olika egenskaper och projekt härstammar enligt Parviainen inte ur någon absolut gemensam utgångspunkt utan har formats av olika individer i olika situationer. Därmed kan dans och framför allt dess tradition ses som något konstruerat som är i en fortgående process. (Parviainen 1994, 17, 48.) Jag förstår detta som att även den gemensamma uppfattningen om vad t.ex Duncans dans är eller står för i relation till övriga danser är ett dynamiskt tillstånd.<\/p>\n\n\n\n Dansliga projekt inom föreställande västerländsk konstdans har sinsemellan olika riktningar med konstnärliga avsikter, utgångspunkter, uttrycksmedel och intressen. Dansliga projekt och uppfattningar angående dans rör sig parallellt (Parviainen 1994, 47). Som uppförande scenkonstnär är jag i kontakt med dessa både indirekt och direkt. Jag bär med mig mina egna värderingar och i arbetet möts, utvidgas eller utbyts, alternativt krockar dessa med de övriga gruppmedlemmarnas. På det konkreta planet hittar vi under processen uttryck, aktiva verb och en gemensam vokabulär för att överföra dessa till enheten av ett fysiskt konstverk. Vi tar genom göromål ställning till huruvida vi fokuserar på framställande eller sökande av varande, eller i vilken mån dessa sammanflätas och sökandet framträder<\/p>\n\n\n\n Jag upplever att min verkliga räckvidd materialiseras genom mitt köttsliga varande{11}<\/span><\/sup>, i min omedelbara omgivning{12}<\/span><\/sup>. På ett konkret plan innebär detta att genom val och göromål bli till och påverka omgivningen genom växelverkande aktioner. Inom kommunikation både sänder och mottar samtliga parter impulser, budskap. Butterworth nämner kommunikation via konst, dvs konstverkets kommunikativa karaktär som hon delar upp i fem grupperingar:<\/p>\n\n\n\n Kapaciteten för hur påverkan genom konst fungerar aktiveras i de situationer där subjekt agerar. Genom erfarenhet och olika tekniker kan <\/em>jag utföra olika göromål, hit hör enligt mig förmåga till artikulation i ordets alla betydelser. Detta styr göromålets kommunikativa karaktär, samtidigt som artikulation relaterar till intention. Vad jag inte kan <\/em>är kontrollera <\/em>hur upplevelsen tas emot eller tolkas. Här anar jag en gräns för räckvidd: den innebär dock inte ett abrupt slut på inverkan, utan ramar i stället in ett område, ett möte där jag kan fokusera på konkreta delsteg, hur<\/em>, som manifesterar och verkliggör händelser utan att känna till den absoluta konsekvensen.<\/p>\n\n\n\n Min räckvidd utgör även vad <\/em>jag väljer att medvetet etablera genom kanoniserande{13}<\/span><\/sup> aktivitet och vad <\/em>jag väljer att motarbeta, förnya eller ifrågasätta. Denna räckvidd utspelas under arbetet, med vilket jag avser en längre period av förberedelser, processarbete och planering, övning, ett letande och undrande själv och tillsammans under repetitionsperioden, likaväl som, eller till och med framom, föreställningsperioden.<\/p>\n\n\n\n Den största delen av tiden är min påverkande räckvidd alltså hänvisad arbetsprocessen. De val jag där manifesterar, de värderingar jag verkställer till göromål blir således till det budskap som hela mitt varande sätter i rörelse och detta händer oftare utan publik, eventuellt då i närvaron av arbetsgruppen. Vår verklighet byggs upp av det vi väljer men också av vad vi möter – händelser, hörsägen, fakta – det vi upplever vara sant.<\/p>\n\n\n\n Jag formulerar min synvinkel genom att vrida och vända på processen av varande och inverkande: Vad innebär den enskilda dansande köttsliga situationens realiserande val i den levda världen i vilken köttsligheten utspelas? Vilka projekt sätts i rörelse av konstnärliga framställanden och konstnärligt arbete, i grupp och ensam? Vad är min tids dans’ specifika projekt? Hur deltar danskonsten och ett fysiskt framställande av konst i den levda världen? Vad <\/em>är en stor fråga. Vad <\/em>gör jag? Vad <\/em>säger jag? Denna fråga återkommer jag till ur olika vinklar. Härnäst via en inledning av hur kommunikation och hierarkier relaterar till detta vad<\/em>.<\/p>\n\n\n\n Kommunikationens mångfald präglas av hierarkier: Uttryck och kommunikation är som intersubjektivt fenomen även situationsbundet, till situationerna hör även ett visst element av makt. Som jag ser det byggs hierarkin upp av olika formationer, hierarki manifesteras som en maktfördelning och materialiseras genom olika uppfattningsbara mönster och former av beteende, sociala kroppsligheter{14}<\/span><\/sup>. Makt har med andra ord väldigt många olika matriser, både på scenen och i vardagen.<\/p>\n\n\n\n Svängrum och tillfälle att komma till tals, bli hörd är olika egenskaper som möjliggörs av att ha en viss mån makt, generellt sett{15}<\/span><\/sup>. Dessa korrelerar ofta: ju mindre makt desto mindre delaktighet. Genom att reflektera över konkreta händelser och göromål kan jag belysa pågående hierarkiska formationer under arbetsprocessen och vice versa. När jag känner igen dessa kan jag styra mitt beteende, eventuellt insistera på ett beteende som inte förstärker den pågående men otillfredsställande fördelningen av makt, det otillräckliga informationsflödet eller uteblivna arbetsfördelningen, utan ifrågasätter den och formar om den.<\/p>\n\n\n\n Dansarens position är under utveckling och har under mina studier varit ett viktigt samtalsämne, inte minst för dansare men även för andra yrkesgrupper som möter danskonst eller fysisk framställande konst. Vilken är dansarens position idag? Hur ter sig positionen i konkreta arbetssituationer och i hur arbetsgrupper formas idag? Vilka färdigheter förknippas med arbetsrollen? Via fysisk konst har jag som dansare möjlighet att ifrågasätta och omforma uppfattningar om vårt kroppsliga varande och bevittna hur olika uppfattningar på ett konkret plan är närvarande i relationer och i vår omedelbara omgivning. Bland uppfattningar och impulser navigerar jag med hjälp av t.ex de grundläggande frågorna som jag presenterade i samband med skissen för strukturerande element.<\/p>\n\n\n\n Varje dansares göromål kan bidra till en mångfald angående arbetskultur och sceniskt uttryck, de dansliga projekt som nu sätts i rörelse. Det samhälle vi lever i är uppbyggt och format av vi som lever inom det. Dansarens räckvidd kan på så sätt, genom konkreta göromål, innebära att skapa svängrum för mångfald, förutsättningar för co-existing, ett gemensamt undrande och letande. Detta faciliterar delaktighet. För mig innebär frågan vad <\/em>och utvecklingen av dansarens position på ett personligt plan insikten om att de socialpolitiska och psykologiska aspekterna som jag hittills behandlat i relation till danskonst kan tillskrivas just dansarens <\/em>räckvidd.<\/p>\n\n\n\n I följande kapitel undersöker jag frågan hur<\/em>. Konstnärskap kan innebära att hitta ett uttryck, medium, ett hur <\/em>som får det som ska bli uttryckt att framträda, är det sedan tematik, ett ställningstagande budskap, en händelse. Hur <\/em>innebär för mig ett sätt att rikta sig frågande invid de alternativ som finns att tillgå i landskapet av möjligheter. Frågan kan enligt min uppfattning riktas både inåt och utåt, först omvandlas den till olika former av inre uppgifter och reflektion, vilket möjliggör att sedan rikta frågan utåt där den innebär kommunikation. Frågan kan även röra sig på ett analytiskt plan eller utforska och synliggöra relationer mellan agerande subjekt.<\/p>\n\n\n\n En objekt-subjekt position där människan betraktar sin omgivning eller situation är det plan som möjliggör språk och analytiskt tänkande (Zuckerkandl 1976, enligt Parviainen 1994<\/span>, 74). Att befinna sig i en kommunikativ konstnärlig arbetsprocess strukturerar jag som ett ständigt växlande mellan nivåer av omedelbart kroppsligt varande och ett genom detta pågående analytiskt reflekterande, samt olika former av artikulation. Dialog sker utgående från dessa nivåer och möjliggör även ett växlande mellan nivåer, liksom ett mötande av de andra i gruppen.<\/p>\n\n\n\n Kommunikation blir ett brett område uppdelat i faser då den alltjämt innebär växelverkan. Ändamålet blir att strukturera och dela med sig av den egna inre upplevda verkligheten och ta del av andras. Till artikulativ förmåga hör därmed färdigheten att i ord och tanke kunna röra sig mellan kroppsligt varande och reflektion i kontakt till det yttre. Förmedling av budskap och upplevelser sker genom olika uttryck. Följande enkla formel för kommunikation<\/em>{16}<\/span><\/sup> åskådliggör detta:<\/p>\n\n\n\nDansliga projekt i relation till personlig historik – vad gör jag?<\/h2>\n\n\n\n
Vad: Om val, göromål som dansliga projekt<\/h3>\n\n\n\n
Räckvidd, köttsligt varande<\/h3>\n\n\n\n
Kommunikation och hierarkier<\/h3>\n\n\n\n
Dansarens position<\/h4>\n\n\n\n
Hur delsteg, formler, modeller<\/h2>\n\n\n\n
Kommunikation, inre och yttre tal<\/h3>\n\n\n\n